Il Maestro! Hollywoods grand old man
Martin Scorsese är helt enkelt en av vår tids största filmregissörer. Kanske den största. Från hans tidiga framgångar som Taxi Driver (1976) till hans senaste spelfilm – Killers of the Flower Moon (2023) – har han lyckats skapa både små och stora mästerverk. En lysande stjärna bakom kameran. Med en unik förmåga att få sina skådespelare att leverera just den betoning i sina repliker som gjorde dem speciella. Något värt att minnas. Något som gav filmerna liv och nerv. Som den ikoniska scenen i Taxi Driver där Robert De Niro frågar sin egen spegelbild: “Are you talking to me?”
Det är dessa små ögonblick i de 68 spelfilmer som Martin Scorsese har regisserat som talar till oss biobesökare. För även om vi idag ser filmer som enbart producerats för streamingkanaler, är hans filmer alltid storslagna i en filmisk mening. Ljussättning, färgspel och ljud är viktiga delar av den totala upplevelsen – och element som är avgörande för den historia Scorsese vill berätta.
Inte minst eftersom Martin Scorsese under hela sin karriär har sysslat med onda män. Eller kanske mer exakt cyniker som verkar i onda system. I en intervju med tidningen Politiken i samband med promotionen av hans senaste film delade han lite om sin bakgrund: “När jag var yngre trodde jag att jag kunde berätta vilken historia som helst, men jag har slutat med att gång på gång bli dragen till samma typ av historia. Jag tror helt enkelt att det är den världen jag känner. Det var den världen i New York som jag växte upp i. När jag var 8, 9, 10 år gammal såg jag människor från undre världen som regerade på gatorna, men jag såg dem bara som människor. De jag levde bland. Det var först när jag blev äldre som jag förstod att deras handlingar, vad de var kapabla att göra, stod i stor kontrast till goda mänskliga värderingar. Den katolska kyrkan har varit en stor del av mitt liv, och särskilt de präster jag hade kontakt med gav mig med tiden ett mer moraliskt perspektiv och hjälpte oss killar att hitta en balans i livet på gatan.”
Det är kontrasten mellan det goda och det onda som intresserar Martin Scorsese. Eller snarare söker han svar på hur djupt de goda mänskliga värderingarna egentligen går när vi verkligen utmanas. Kan vi hålla fast vid det vi tror på? Eller kommer vi att agera amoraliskt?
Detta tema har han nu sysslat med i flera decennier. Från sin spelfilmsdebut 1967 med filmen Who’s That Knocking at My Door? via Cape Fear (1991) till The Wolf of Wall Street (2013). Naturligtvis har det funnits undantag. Som när han 1978 skapade filmen The Last Waltz om ett av de mest ikoniska rockbanden i världen: The Band. En dokumentär som sedan dess har hyllats som världens bästa konsertfilm.
Men det är barndomsupplevelserna från New Yorks gator som verkligen har satt sina spår i hans filmer. Han föddes den 17 november 1942. Han växte upp på Manhattan i Little Italy. Båda föräldrarna arbetade dagligen i New Yorks Garment District, som var stadens centrum för textil- och modeproduktion. Men de närde båda en stor passion för skådespel och var aktiva amatörskådespelare. Martin Scorsese själv led som barn av astma, vilket hindrade honom från att spela sport med de andra pojkarna på gatan. Istället tog hans föräldrar och hans äldre bror ofta med honom på bio. Det tände en eld och en passion för filmens värld.
Som han många gånger har understrukit i intervjuer spelade hans italienska rötter och katolska uppfostran en otroligt stor roll för hans moraliska kompass. Faktiskt så mycket att han efter skolan drömde om att bli präst. Men efter bara ett år på prästseminariet fick han ge upp. Istället fick han en magisterexamen i engelska från Steinhardt School of Culture, Education and Human Development – en avdelning vid New York University. Detta var 1968, året efter hans debut som filmregissör.
Hans första jobb var som kameraman på en serie kortfilmer som producerades vid New York University. Ett jobb som lärde honom mycket om filmens värld. “Inte minst för att vi filmade med 35 mm-kameror,” har han sagt i en intervju. Men det var långt ifrån någon stor framgång. För som han sa hade han mycket svårt att bedöma avstånden för att hålla bilden skarpt i fokus.
Däremot hade han mer framgång som redigeringsmedarbetare på CBS News, som till och med erbjöd honom en fast anställning. Ett erbjudande han lyckligtvis tackade nej till. För Scorsese handlade det nu om att skapa stora filmer. I början av sin karriär skapade han nya filmer nästan en gång om året. Men det var Taxi Driver från 1976 som verkligen berättade för världen att här var den nästa stora regissören.
Inte minst eftersom filmen hade Robert De Niro och en ung Jodie Foster i huvudrollerna. Den betraktas idag som en av de stora klassikerna. Den var nominerad till fyra Oscars, men vann inga. Däremot vann den Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes.
Sedan dess har Scorseses filmer totalt 14 gånger blivit nominerade till en Oscar. Men han har bara vunnit en gång. Det var som bästa regissör för filmen The Departed (2006). Ett kriminaldrama med bland andra Jack Nicholson, Matt Damon och Leonardo DiCaprio på rollistan.
Men det var också en era som hade sina mörka sidor. Genom hela 70-talet utvecklade Scorsese en brist på tro på sina egna förmågor och vände sig till ett omfattande kokainmissbruk. Faktum är att han anser att det var vännen Robert De Niro som räddade hans karriär och kanske även hans liv. Det var i alla fall han som uppmuntrade Scorsese att sluta med kokain och göra filmen Raging Bull (1980) om boxlegendaren Jake LaMotta. Det blev ett mästerverk. Och en film som gav De Niro en Oscar som bästa manliga skådespelare. Filmen hålls i en stark svart-vit kontraststil. Här fördes filmkonsten till nya höjder genom en omfattande användning av slowmotion, komplexa spårningsskott och extravagant förvrängning av perspektivet (till exempel ändrades storleken på boxningsringarna från match till match).
Det räddade hans karriär. Och även om takten i filmutgivningarna har avtagit, har han fortfarande historier som ska berättas. Trots sina 81 år. “Jag blir fysiskt tröttare nu, men jag har fem eller sex idéer till filmer som jag vill göra,” berättade han för Politiken i fjol. Kanske en western. En genre han alltid har drömt om att ge sig i kast med.
