Mafia Gangsters and the Movies
Gangsterfilmer har gett oss god underhållning i biografernas mörker. Vem kommer inte ihåg den ikoniska scenen i The Godfather (1972), när filmproducenten Jack Woltz vaknar i sin säng med ett hästhuvud i fotänden – från hans bästa galopphäst.
Eller filmen Scarface (1983), när gangstern Tony Montana, spelad av Al Pacino, i slutscenen säger ”Say hello to my little friend” precis innan han går bärsärkagång med sitt maskingevär – även känt som ’his little friend’. Filmen regisserades av Brian de Palma och uppnådde med tiden kultstatus. Inte minst på grund av uttrycket ”ya-yo”, som används om kokain. Slang, om något, har blivit en del av det ny-amerikanska språkbruket i gäng och andra kriminella miljöer.
Men det är faktiskt inte så konstigt att alla i övrigt rättskaffens biografbesökare genom åren har strömmat till filmer som The Godfather I–III (1972–90), Scarface (1983) och Eastern Promises (2007). När allt kommer omkring är det filmer som briljerar med rått våld, mord, narkotikahandel och prostitution. Saker som de flesta av oss faktiskt inte tycker är vidare okej. Ändå har Hollywood lyckats skapa några bilder av kriminella mafiosos, framställda som antihjältar, som inte fruktar något som helst. Enligt den italienska journalisten och författaren Roberto Saviano är det precis så som de önskar se sig själva. Och kanske är det därför som många gangsters, från Al Capone och El Chapo till dagens ryska maffia, har ett stort intresse för hur de själva och deras dåd porträtteras på film. ”En stor gangsterfilm måste utelämna det mest djuriska våldet. De måste visa en boss som behandlar kvinnor och barn med respekt,” skriver Roberto Saviano i en artikel som dök upp i både danska Information och brittiska The Guardian för några år sedan.
Maffiafilmernas 5-i-topp
The Godfather (1972)
En lista över tidernas fem bästa maffiafilmer speglar hur både vi och gangsters ser dem. Det är kanske lite förutsägbart, men det är helt enkelt inte möjligt att utelämna Francis Ford Coppolas sjuttiotalsfilm The Godfather med Marlon Brando i rollen som familjeöverhuvudet Vito Corleone.
Faktum är att det är filmens skuld (eller förtjänst, om man så vill) att ’Godfather’ som begrepp kom i bruk. Innan Coppolas film var det helt okänt. Men det tog sig snabbt in i de italiensk-amerikanska maffiafamiljerna, som också började att klä sig mer respektabelt i svarta kostymer och mörka solglasögon. Precis som Marlon Brando i filmerna.
Scarface (1983)
Scarface från 1983 är Brian De Palmas film med Al Pacino i rollen som den cyniska exilkubanen Tony Montana. Filmen är en slags livsskildring i vilken publiken följer Tonys väg till toppen av maffian i Miami genom mord, narkotika och korruption. Och vem kommer inte ihåg Al Pacinos replik ”Say hello to my little friend”, innan han med sitt maskingevär i filmens slutscen kastar sig in i en våldsam eldstrid med sina fiender. Filmen fick, trots ett fantastiskt manus skapat av ingen mindre än Oliver Stone, inte vidare stor framgång. I alla fall inte hos recensenterna. Men genom årens lopp har filmen nått kultstatus.
Pulp Fiction (1994)
Quentin Tarantinos mästerverk innebar en storstilad comeback för stjärnan som närmast var brännmärkt efter sin medverkan i ungdomsfilmerna Grease och Saturday Night Fever: John Travolta. Pulp Fiction var även Samuel L. Jacksons stora genombrott. Pulp Fiction är historien om två gangsterhantlangare, en boxare, en gangsters fru och ett par småkriminella som flätas samman i fyra berättelser om våld och frälsning.
För många är det en av Tarantinos bästa filmer, och den förenar humor med genrens råa brutalitet och galet våld som hämtat från tecknade serier. Pulp Fiction blev en enorm publiksuccé, kanske för att den på många sätt var en banbrytande film tack vare blandningen av rått våld och en snabb, humoristisk och tidvis absurd dialog samt mängder av referenser till populärkultur. Men det som verkligen gör Pulp Fiction till något speciellt är att den – precis som vårt eget minne – obesvärat hoppar fram och tillbaka i handlingen. I dag använder många regissörer sig av flashbacks och flashforwards. Men då, 1994, var det ett helt nytt sätt att berätta en historia.
Eastern Promises (2007)
David Cronenbergs skildring av en rysk maffiaklan i London är brutal, cynisk och med en liten glimt av hopp. Den unga barnmorskan Anna Ivanova – som har ryskt påbrå – hamnar på kollisionskurs med maffian när hon förlöser en ung rysk tonårsflickas barn. Med hjälp av en dagbok försöker hon hitta den unga flickans familj, men utan framgång. I dagboken finns även beviset på att det är maffiaklanens överhuvud som är far till barnet. Och så är scenen satt.
Viggo Mortensen och Vincent Cassel spelar de två huvudrollerna. Mortensen är chauffören Nikolai, som även står för familjens ljusskygga – och inte minst våldsamma – aktiviteter. Cassel spelar den något missanpassade sonen som har svårt att förplikta sig. Viggo Mortensen stiger i rank men blir förrådd, vilket leder till ett legendariskt slagsmål på ett badhus i vilket han slår ner två tjetjenska maffiasoldater. Helt naken. Det är ett fenomenalt porträtt av den särskilda hederskodex som uppstår i en familj som lever i en värld full av kriminalitet, mord och brutalitet – men satt i perspektiv av det hopp som kommer från den unga barnmorskan. Mord och dråp ställs mot födsel och nytt liv.
Public Enemy No. 1 (1+2 – 2008)
Jean-François Richets porträtt av den kanske mest berömda franska gangstern genom tiderna, Jaques Mesrine, är ett franskt Bonnie and Clyde-drama. Unge Mesrine har tråkigt i sin småborgerliga familj i en förort till Paris. Så han börjar arbeta för storgangstern Guido. Det blir startskottet på en våldsam ”karriär” som slutar i ett kulregn i Paris 1979. Genom 60-talet och fram till sin död 1979 var hans liv en enda lång kriminell karriär med rån, mord och kidnappningar. Han genomför flera spektakulära flyktförsök från fängelser, och när han som efterlyst storförbrytare går i exil i Kanada så sprider han ut sina aktiviteter på flera kontinenter. När han till slut återvänder till Frankrike är det med livet som insats. Icke desto mindre förmår han att undvika polisen igen och igen. Faktiskt till den grad att han trots sitt omfattande brottsregister får något av en hjältestatus bland befolkningen.
Några gånger är en films rollista så perfekt fylld att man skulle kunna tro att skådespelaren var född till rollen. Det är fallet med Vincent Cassels insats i Public Enemy No. 1. De två filmerna spelades in under åtta månader i omvänd kronologisk ordning, för att Vincent Cassel skulle kunna gå ner tillräckligt i vikt för att kunna gestalta verklighetens Jaques Mesrine som ung.
1. Marlon Brando porträtterade maffiabossen i The Godfather från 1983.
2. Al Pacino satte nya gränser för hur många mord man kunde visa under en film.
3. Pulp Fiction är Quentin Tarantinos mästerverk med bland annat Uma Thurman på rollistan.
4. Eastern Promises från 2007 har bland annat Viggo Mortensen på rollistan.
5. Public Enemy bygger delvis på en sann berättelse om gangstern Jaques Mesrine.
