Meet Mr. Dow & Mr. Jones
1879 var det en fyra dagar lång tågresa till Colorado som på allvar fick in journalisten Charles Henry Dow på spåret som skulle komma att bli hans livsgärning. Hans redaktör hade skickat i väg honom för att intervjua en grupp industriherrar, politiker och investerare som skulle undersöka möjligheterna att utveckla silvergruvor i staden Leadville. Det blev en händelserik resa, där delegationen åt och drack stora mängder whisky allt medan ångloket pustade sig fram genom landskapen. Det berättades historier, röktes stora cigarrer och spelades kort. Det blev en resa där den unga reportern lärde sig en hel del om pengavärlden. Men det var en värld som inte var alla förunnad. För som han skrev: ”Man ska vara beredd att satsa – och kunna tåla att förlora.”
Redan nästa år flyttade han till New York, där han nio år senare grundade The Wall Street Journal, som idag är en respekterad dagstidning med en upplaga på över två miljoner exemplar. Han fokuserade på företags- och pengamaterialet och skrev med mottot: ’The Truth in its proper use’. Inte minst utlovade han en pålitlig tidning där innehållet på inget sätt styrdes av annonsörerna.
Meet Mr. Jones
I New York träffade han journalisten och statistikern Edward Jones, och tillsammans skapade de det första aktieindexet i ett försök att leverera trovärdig information till investerare. I början var det ett dagligt nyhetsbrev på bara två sidor som beskrev utvecklingen av aktiekurserna för 12 järnvägsföretag och två industriföretag. I praktiken var det föregångaren till Wall Street Journal.
Under åren förfinade de sin metodik och 1896 kunde de ge ut Dow Jones Industrial Average. I 125 år hade det tagit fram en ögonblicksbild av de 12 största amerikanska industriföretagens ekonomiska hälsa. Senare blev antalet utökat till att omfatta de 30 största företagen. Helt grundläggande består Dow Jones-metoden av att lägga samman aktiekurserna och dela med antalet företag i indexet.
Inte en termometer
Trots nya – och ibland mer precisa – aktieindex som Nasdaq och S&P500 är Dow Jones fortfarande relevant. Det anser serieföretagaren och finansmannen Lars Tvede. ”Även om Dow Jones rent historiskt visar några ögonblicksbilder på både uppgångar och fall är det fortfarande ett verktyg som används. Det visar ju vart pengarna rör sig i kölvattnet av chockvågor som exempelvis coronapandemin, krig och börskrascher som den 1929. Men det som folk ofta glömmer är att Dow Jones inte är en termometer som berättar om dagens ekonomi. Det är en barometer som säger något om den framtida ekonomins utveckling.”
Den historiska utvecklingen som Dow Jones-indexet beskriver är imponerande. När indexet på sin första handelsdag på Wall Street kunde sammanfatta handeln på börsen så stängde indexet med en kurs på 40,94. Idag har kursvärdet på aktier stigit till 34 000 – en ökning på 80 000 %.
Under många år blev Dow Jones-indexet rätt och slätt betraktat som en vindflöjel för den ekonomiska hälsan. Och inte minst för vilken riktning som utvecklingen skulle gå i.
Tiderna ändras
Även om Dow Jones-indexet fortfarande tas fram dagligen så har världen förändrat sig sedan den dag i maj 1896 som det offentliggjordes för första gången. ”Historiskt sett har Dow Jones också genomgått en dramatisk förändring. Indexet som tidigare bestod av de stora oljeföretagen och den tunga industrin består idag av de stora tech-jättarna som Microsoft och Apple, som toppar listan,” säger Lars Tvede.
Och även om Dow Jones-indexet av några aktieanalytiker beskrivs som en dålig utgångspunkt för investeringar är Dow Jones-indexet viktigt, för det startade en trend att se på aktiemarknaden på ett annat sätt än att bara ha fokus på de enskilda företagen. Det var det första lilla steget mot att få investerare att intressera sig mer för riskspridning. Ett begrepp som inte betydde så mycket då i starten på 1900-talet.
Vägen till dagens börshandel har varit turbulent för Dow Jones-indexet. Det har överlevt 23 amerikanska presidenter, 25 recessioner, 2 världskrig och ett otal börskrascher – inte minst kraschen 1929.
Charles Henry Dow dog förhållande vis ung vid 51 års ålder 1902. Företaget, som han och partnern Edward Jones skapade – Dow Jones & Company – såldes 2007 till Rupert Murdochs News Corporation för nästan fem miljarder dollar.
Är girighet fortfarande bra?
Olivers Stones film Wall Street från 1987 visade upp 80-talets yuppiegenerations girighet. Filmen med Michael Douglas i rollen som den härdade börsspekulanten Gordon Gekko varnade för en giftig kultur. Men lärde vi oss läxan?
Om 1980-talet trots allt är begravt lite för djupt i minnets dimmor så kommer lite hjälp här: det var en era då yuppierna regerade. De här Young Urban Professionals föll in under tidens egoism och girighet. Det var också då som skådespelaren Ronald Regan plötsligt blev president. Och inte minst var det en tid då ekonomin dundrade: På fem år, från 1982 till augusti 1987, steg värdet på Dow Jones-indexet från 776 till 2 722.
Det var en tid som skapade många nya miljonärer. Fram till att aktiekurserna störtdök på Black Monday. Det skedde 19 oktober 1987. En svart dag, där Dow Jones kunde registrera det största fallet på en enda dag. Värdet på de 30 Dow Jones-företagen i indexet föll plötsligt med 22,6 %.
Två månader senare hade Olivers Stones film Wall Street premiär, med Michael Douglas i huvudrollen som den extremgiriga och skrupellösa finansmannen Gordon Gekko som använde alla trick för att kamma hem en snabb vinst på börsen. Sällan har en filmpremiär varit så vältajmad.
I filmen säger han vid ett tillfälle: ”...girighet – i brist på ett bättre ord – är bra. Girighet är rätt. Girighet fungerar.” Det blev ett mantra för att förstå det ekonomiska fall som följde. Och kanske även för själva tidsandan på 80-talet.
Karaktären Gordon Gekko var enligt utsago inspirerade av den riktiga finansmannen Ivan Boesky, som veckan efter filmens premiär dömdes till tre års fängelse för bedrägeri. Och i filmens värld slutar Gordon Gekko, alltså Michael Douglas, även han bakom galler.
Filmen Wall Street var Olives Stones otvetydiga beskrivning av en giftig kultur i New Yorks börshandelsmiljö. Men filmen fick nästan den motsatta effekten och blev närmast en kultfilm som inspirerade en ny generation börsmäklare, som inte de heller verkade ha lärt sig läxan från Black Monday 1987. Anledningarna var kanske andra. Men ändå så upprepade sig 1987-kraschen till synes vid finanskrisen 2007–8. Även här beskylldes både banker och börsmäklare för att vara giriga utöver vanliga människors förstånd.
I kölvattnet av finanskrisen uttalade sig Oliver Stone 2015 om att Wall Street-kulturen idag är mycket värre än på 80-talet. Filmen från 1987 innehöll en varning om de ekonomiska mardrömmar som skulle kunna uppstå i framtiden. En varning som inte togs i akt. 2010 regisserade Stone filmen Wall Street: Money Never Sleeps. I den har Gekko fått något som kan påminna om ansvarskänsla och moral. Men kanske är det fortfarande den ursprungliga Wall Street-filmen som bär på det viktigaste budskapet, att girighet leder till självdestruktion. Ett budskap som nog är bortslösat på dem som tycker att berättelsen om Gordon Gekko är något att fira.
